Elin Perman

"Jag tänker på allt ont i hjärtat jag gett mina nära när min egen hjärtesorg varit ohållbar. Alla gånger jag skrikigt och gråtit och sagt att nu orkar jag inte mer, nu vill jag inte leva längre. Nu gör hjärtat så ont att jag hellre dör. Tänker på hur de har suttit där och försökt göra alla rätt. Min familj och mina närmsta vänner. Hållit min hand, tänt min cigarett, fyllt på mitt glas, bränt av ett skämt och lagat min favoritmat. Sagt alla de snälla och rätta sakerna man kan säga. Kommer ihåg känslan av att de inte vet hur det känns.

Så slår det mig nu att jag aldrig vetat hur det känts för dem heller.

Men sen sitter man här med någon som står en så nära, så obeskrivligt nära och plötsligt är det ombytta roller. Och jag skulle ge allt i världen för att vara den med krossat hjärta än den som försöker säga rätt saker. Jag vet hur ont det gör. Men mest av allt - den plötsliga känslan av att förstå hur det har känts i dem. Smärtan i att försöka säga de rätta sakerna men innerst inne veta att vad jag än säger kommer ingenting hjälpa. Inga ord kan bota hjärtesorg om de inte kommer från personen som orsakat den. Den otroliga svagheten i att bara den som orsakat smärtan kan göra det bra igen. Jag vet exakt hur det är och därför gör det så ont när någon man känner som är så stark plötsligt är så svag.

En helt vanlig tisdag i mitt liv. En dov smärta i hjärtat man efter mycket träning lärt sig leva med. Men för någon annan allt annat än en vanlig tisdag."

Förstår inte hur denna människa ständigt kan förklara vad man själv velat skriva men inte kunnat.