Elin Perman

Okej jag börjar längta hem, eller jag längtar inte riktigt utan man kan mer säga saknar sin tråkiga vardag. Jag saknar att träna på speciella dagar, för ärligt vet ní hur sjukt mycket energi jag har om jag inte tränar? För mycket, förutom när jag mår dåligt då har jag knappt någon energi alls. Jag längtar efter att få träffa mina kompisar, och kunna föra normala konversationer. Ni undrar säkert hur mina konversationer varit dem senaste dagarna då, har väl inte pratat så mycket kan jag konstatera mest nickat och sagt mm eller ja och tillochmed ett nej ibland. Hockey matchen undantag, då skrek jag mycket. Saknar att kunna må bra så som jag gör när jag är med kompisar, för då är jag fan på topp. Nej jag är inte riktigt på hemmaplan nu, jag älskar verkligen karlstad det är en fin stad en trevlig stad. Jag är inte på hemmaplan psykiskt skulle man nog kunna säga, när jag åker bort så får jag för mycket att tänka på. Ständigt tänker jag på allt jag missar hemma, och massa sådana saker. Men jag älskar att åka bort, så det är konstigt. Livrädd för resan jag ska göra i sommar är jag med, resan jag tror kommer vara den som får mig att förstå sakerna jag inte gör nu. Men samtidigt, jag ska lämna allt det trygga jag känner till här. Jag ska få se platser jag aldrig sett, jag ska få besöka min drömstad Paris. Staden jag drömmt om så länge. Se så många ställen på tre veckor som jag aldrig sett förut, vilket ska bli underbart. En tre veckor lång resa med två av sina närmsta vänner, låter inte det sjukt underbart? Tror jag kommer klara av resan, för jag börjar förstå att människor inte glömmer bort mig när jag försvinner i tre veckor och visst jag kommer missa saker, men vad kommer jag inte få se där borta? Jag kommer självklart sakna människor (har redan förberett M&J på att jag kommer gråta antagligen dem första dagarna haha) men jag får ju träffa dem igen eller hur? Måste bara lära mig att det kommer lösa sig med tiden allt, för det måste det göra.

Behövde får skriva av mig bara..